BALI

Kremering på Bali

På nyårsafton, dagen före vår hemresa nådde oss ryktet!

Det skulle bli kremering i en liten by utanför staden Gianyar några mil från Sanur!

Tillsammans med ett danskt par och en australiensare avtalade vi ett pris med vår chaufför, som vi flitigt utnyttjat under vår vistelse, att ta oss till platsen. Att turister var mer än välkomna att bevista kremeringen förstod vi när vi kom fram till den lilla byn.

En hord av försäljare formligen anföll oss med böner om att köpa allt möjligt från vackra saronger med tillhörande skärp, dukar, sniderier i ben och trä till läskedrycker och ölburkar framburna i spannar fyllda med is. Luften var fylld med gamelan -musik och förväntansfullt sorl och glam!

För att få gå in i det hinduistiska templet där den döda, en sextioårig kvinna, skulle förberedas för kremeringen måste man för att visa respekt bära sarong. Här sveptes liket in i metervis med vitt sidentyg. Utanför hade byns män tillverkat en bärstol av kraftiga bambukäppar och nu stod den redo, dekorerad med enfärgat och mönstrat gult sidentyg och drygt tre meter hög, att transportera den döda till kremeringsplatsen.       

 Bärarna var klädda i svarta överdelar och svart-vit-rutiga saronger med röd bård och de bar svart huvudbonad. Dova gonggongslag från tempeltornet förkunnade att ceremonierna kunde ta sin början

Den döda bars ut med sitt upp emot tio meter långa vita sidensläp från templet och placerades i bärstolen där äldste sonen hjälpte till att sätta fast kroppen. Gåvor till den döda, bland annat en levande kyckling hängdes också upp. Bärarna, ungefär ett trettiotal, ledde så under närmast muntra och uppsluppna rop processionen genom byn följd av anhöriga och bybor.

Dessa bar gåvor på balinesiskt vis på sina huvuden i form av fruktuppsättningar, risskålar och även bränsle till bålet till den döda.

Gamelanmusiken ekade mellan husen och turisternas videokameror snurrade för fullt. Solen stod nu högt på himmelen och det fanns inte den minsta skugga att uppbringa. Hettan var enorm.

Vis av tidigare erfarenheter bar jag och flera med mig uppspända paraplyer som skydd för solens heta strålar.

Vid vägkorsningar snurrades bärstolen runt flera varv, detta för att förvilla den avlidnas ande så att den inte skulle hitta tillbaka till sitt forna hem.

På kremeringsplatsen stod en sarkofag i form av ett mytiskt djur byggt i papier maché redo och i denna lades den döda. Kasttillhörighet och rang bestämmer vilket djur det ska vara.

Gåvorna lades ner till den döda i sarkofagen.

 När sarkofagen med hjälp av gasbrännare antändes flammade lågorna snabbt upp och den döda brändes tillsammans med sina gåvor.

Det är en balines högsta önskan att få en fin kremering men en sådan är mycket dyrbar. Därför måste man spara till den under sin levnad. Om man trots allt saknar medel kan en avliden begravas i jord, ibland flera år för att sedan tas upp och kremeras tillsammans med någon senare avliden släkting!

Balineserna tror på reinkarnation och om kroppen inte blir kremerad så kan inte anden befrias för att så småningom återfödas.

Det är alltså mycket viktigt att anden befrias och balinesernas kremering är därför inte någon sorglig tillställning utan tvärt om en glädjefull rit.

Efter kremeringen samlas askan ihop och en liten del av den förvaras i familjetemplet, resten strös ut i havet! Vi turister drar oss tillbaka till våra väntande bilar efter en fascinerande och högst annorlunda nyårsafton!

 

 

Home   Marie-Anne     Marie-Annes släktträd     Släktbilder Marie-Annes sida     Carl Olssons släktträd  

Kennerth  Kennerths släktträd      Släktbilder Kennerths sida      Karl-Gustav Johannesson släktträd

Familjen  Familjealbum  USA Family

Billeberga     Div. foton    Skåne     Landskrona    Trädgård      Resor     Fotografering  Porslinsmålning  Keramik  Korttillverkning

Gästbok    Kontakt   Länkar  

Mina bloggar:    Pensionär, jag??      Pyssel & Pynt 

Familjen Olsson/Oltner på Facebook

Webmaster

Sidan skapad 20060808

Uppdaterad 20130501